Kommunpolitiken

Löntagarrättigheter på spel

I november ska riksdagen rösta om EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget. Vänsterpartiet kommer att rösta nej, och vi anser att frågan bör avgöras genom folkomröstning. Men även de riksdagsledamöter som är för det nya fördraget bör överväga att rösta nej. Lissabonfördraget ger oss nämligen en möjlighet att återupprätta löntagarnas rättigheter på arbetsmarknaden efter den förödande domen i Vaxholmsfallet. Det vore oansvarigt att låta detta tillfälle glida oss ur händerna.

 

Enligt Vaxholmsdomens marknadsliberala logik är företagens rätt att flytta arbetskraft och tjänster överordnad löntagarnas rättigheter. Konsekvensen blir att löntagare från andra EU-länder inte har rätt till samma lön som inhemska löntagare har tack vare kollektivavtalen. Företag från andra EU-länder får grönt ljus att konkurrera med lägre löner. Anställda får ha helt olika lön trots att de utför samma jobb i samma land.

 EU:s domstol dömer med fördraget som grund. Bara en ändring eller ett juridiskt bindande undantag i fördraget kan ge oss ett fullgott skydd mot den mycket politiska domstolen i Luxemburg. Lissabon­fördraget ger oss en unik möjlighet att få till stånd just ett sådant undantag. Sverige har liksom andra medlemsländer vetorätt vid fördragsändringar. Vårt förhandlingsläge är med andra ord urstarkt. Men detta starka förhandlingsläge finns bara kvar så länge riksdagen inte har ratificerat fördraget. När vi väl har skrivit på lär det dröja många år innan fördraget ändras igen. Under den tiden kan striden för kollektivavtalen och löntagarnas rättigheter sluta med ett bittert nederlag.

 

Den borgerliga regeringen vill acceptera domen och försöka undgå effekterna av den genom att anpassa oss och ändra vår nationella lagstiftning. Dessvärre har även socialdemokraterna lagt sig på samma linje. Det är en håglös, uppgiven linje som leder mot nederlag. Risken är uppenbar. Antingen tvingas vi att på egen hand ge upp vår modell exempelvis genom att börja lagstifta om minimilöner eller att lagfästa avtal. Då upphävs parternas fria förhandlingsrätt bakvägen. I grunden handlar det om vilken inställning man har till EU. Ska Sverige påverka unionens inriktning eller passivt ta emot diktaten från EU:s institutioner?

 

Kollektivavtalsmodellen är en så viktig fråga att den kräver att vi tar strid för att förändra EU. Ett krav på svenskt undantag skulle väcka uppmärksamhet i hela unionen och säkert få liknande krav att resas från arbetarrörelsen i fler länder. Det vore att verkligen påverka EU.

 

Vi vill ha hållbara juridiska garantier för den svenska arbetsmarknadsmodellen i EU:s fördrag. Det var just detta vi blev lovade inför folkomröstningen 1994. Den gången var löftena tomma. Den här gången vill vi ha det svart på vitt i fördraget. Och det ska vi ha innan riksdagen godkänner Lissabonfördraget.

Om så bara 47 av 130 socialdemokratiska riksdagsledamöter ställer sig bakom det villkoret, då har regeringen inget annat val än att börja förhandla med EU. Det krävs nämligen tre fjärdedels majoritet i riksdagen för att godkänna fördraget. Det betyder att 88 nejröster skulle blockera godkännandet.

 

Vänsterpartiet och miljöpartiet kommer att rösta nej. Därmed räcker det att 47 socialdemokrater rätar ut ryggen och trycker på nejknappen den 20 november. Det som står på spel är hundra år av facklig kamp för rättvisa löner och för rätten att strejka. Löntagarna kan klara att försvara strejkrätten. Men vi måste agera nu.

 

Eva-Britt Svensson och Jens Holm

Skriv en kommentar