Kommunpolitiken

Inledning på vänsterpartiets KoLadagar, Lars Ohly, partiledare

Det är i ett annat Sverige vi träffas nu jämfört med för några år sedan. Sverige håller på att stöpas om i grunden – från ett välfärdssamhälle till marknadsexperiment.

Omläggningen som genomförs handlar om drivkrafter för att styra om människors tänkande.

 Borås 2009-09-12
 
 
Varje reform syftar till att göra det rationellt för människor att välja privata lösningar.
Regeringen försvagar facket och förskjuter makten på arbetsmarknaden till kapitalet.
Den så kallade arbetslinjen handlar om att pressa tillbaka löntagarna. Sjukhus privatiseras och
särskilda barnsjukhus för försäkrade barn, cancer kliniker för rika och urgröpta
socialförsäkringar skapar oro och rädsla för framtiden. Så ska medelklassen förmås att
efterfråga privata lösningar och sänkt skatt.
Det är i kommuner, landsting och regioner – i den lokala och regionala politiken – som det
nya, orättvisare Sverige syns tydligast. Det är också där som ni alla verkar. Lokala politiker
uppskattas inte alltid. Ändå vill jag säga att fritidspolitiker i kommuner och landsting är
samhällets hjältar.
Det är ni som bär upp demokratin. Det är ni som visar vikten av att våga göra skillnad. Och
det är ni som kan påverka och förändra.
Jag har själv varit förtroendevald i Stockholms kommun. I invandrarnämnd, arbetsmarknadsoch
utbildningsnämnd och i kommunfullmäktige försökte jag förändra verkligheten för
människor i min stad. Det är inte alltid vi lyckas så där påtagligt och konkret som vi skulle
vilja. Men det finns också exempel när vi faktiskt gör skillnad.
Några hundra meter från mitt hem går den nya järnvägsbron över Årstaviken. Den har avlastat
den gamla bron så att fjärrtåg och pendeltåg inte längre behöver trängas på samma spår. När
den nya bron skulle byggas var det vänsterpartiet som föreslog att en gång- och cykelväg
skulle byggas vid sidan av järnvägsspåren. Varje dag använder nu tusentals människor denna
gång- och cykelväg.
Så rolig kan lokal politik vara ibland. Dessutom är valda företrädare i kommuner, landsting
och regioner särskilt viktiga för oss i vänsterpartiet. Det är ni som har ansvar för en av våra
absolut viktigaste frågor – den generella välfärden.
Utan en utbyggd välfärd ökar klasskillnaderna. Utan fungerande barnomsorg och förskola
kommer jämställdheten mellan kvinnor och män förhindras. Utan en bra och likvärdig
utbildning för alla skapas ett sorteringssamhälle som förstärker orättvisor i stället för att
upphäva dem. Utan en solidariskt finansierad och organiserad sjukvård kommer vård att vara
ett privilegium för de rika.
Den som inte har någonstans att bo kommer inte att kunna leva ett bra liv. Den som flytt från
krig och oroshärdar måste få ett värdigt flyktingmottagande, utbildning och vägledning till
arbetsmarknaden för att kunna förverkliga sina drömmar.
Och detta är lokalt och regionalt förtroendevaldas ansvar. Folkvalda i kommuner är också
oftast igenkända och vänsterpartiets första ansikte mot medborgarna. Ni som är här
representerar vänsterpartiets alla företrädare i kommuner och landsting i hela landet och borde
vara samhällets idoler.
Oavsett var vårt huvudsakliga politiska arbete äger rum tillhör vi ett och samma parti med en
och samma vision. Vi har valt vänstern för att vi vill att alla ska ha en chans att förverkliga
sina drömmar, och alla ska även få en andra chans. Det ska inte spela någon roll var du är
född, vad du heter i efternamn, vad dina föräldrar gjort, om du är man eller kvinna, om du är
arbetslös eller har jobb, om du är sjuk eller frisk. Alla, och vi menar verkligen alla, ska ha
möjligheten att utvecklas och förverkliga sitt livs förhoppningar om ett bra liv. Låter det
okontroversiellt? Inte alls. Vi upprörs av orättvisor, men vi inse också att det bara är
tillsammans vi kan bekämpa dem. Vi har förstått vikten av gemenskap och kollektivets styrka.
För att alla ska få en chans måste ojämlikheter och skillnader i frihet, makt och lön utjämnas
mellan kvinnor och män. Det är särskilt viktigt nu när det finns en stor risk för ett bakslag för
den feministiska rörelsen och kampen för kvinnors rättigheter. Vi ser hur löneskillnaderna
mellan kvinnor och män snarare ökar än minskar. Detta späs på av en regering som sänker
skatter mer för män än för kvinnor vilket lett till att gapet mellan kvinnors och mäns
nettoinkomster ökat med 12 800 kronor per år sedan 2006.
Dessutom anser regeringen att kvinnor bör gå på bidrag i stället för att arbeta. Varför skulle de
annars införa ett vårdnadsbidrag som är så lågt att bara den som har en man med hög inkomst
eller själv helt saknar inkomst kan utnyttja det? Och till detta införs ett överklassavdrag för
hushållstjänster.
Med en högerregering vid rodret och ett kristdemokratiskt parti vid makten kommer inte
kvinnors rättigheter förstärkas. Så enkelt är det. Men det kommer inte heller att ske
automatiska förbättringar med en ny regering. Vi måste arbeta hårt för att en ny rödgrön
regering ska ta ansvar för att höja lönerna i kvinnodominerade yrken, införa rätten till heltid,
dela lika på föräldraförsäkringen och bygga ut förskolan och den gemensamma välfärden.
Och denna kamp för kvinnors rättigheter är densamma oavsett var vi i huvudsak arbetar för
vänsterpartiets politik.
Att minska skillnader och bekämpa orättvisor är också att utveckla demokratin. Vår
demokratisyn utgår från den grund som de demokratiska fri- och rättigheterna ger. Inget
samhälle är fritt eller demokratiskt om det inte omfattas av yttrandefrihet, demonstrationsrätt,
rättssäkerhet, flerpartisystem, strejkrätt och organisationsfrihet. Men demokrati handlar inte
bara om form. Demokratin måste också innehålla ett mått av rättvisa som utgår från
människors lika värde.
Den borgerliga regeringens politik har skapat klyftor som allvarligt splittrar vårt samhälle och
som gör att det inte längre håller ihop. Samtidigt som resurser tas från områden där behoven
är som störst inriktas regeringens politik på att stärka de ekonomiska förutsättningarna hos de
redan välbemedlade och på att öka skillnaderna mellan de som har och de som inte har jobb.
Miljonärerna har haft köpfest medan arbetslösa, sjuka, pensionärer och studenter fått dra åt
livremmen ytterligare ett snäpp.
Konsekvenserna av detta syns mycket tydligt i storstädernas förorter och ytterområden. I
Rosengård i Malmö tjänar människor i genomsnitt hälften så mycket som de som bor i
Limhamn i samma stad. I Rinkeby är arbetslösheten är tre gånger så hög jämfört med
Stockholms innerstad. I Göteborgsförorten Hjällbo är ohälsotalen dubbelt så höga som i
välbärgade Askim i samma stad. Dessa växande klyftor skapar alienation, frustration och
utestängning. De ungdomar som upplever att deras verklighet präglas av orättvisor,
hopplöshet och diskriminering reagerar ibland med våldsamma protester. Det är naturligtvis
aldrig acceptabelt att bränna bilar eller skrämma människor, men vem är förvånad? Det är en
konsekvens av kortsiktiga besparingar på välfärden, fritidsgårdar och ungdomsverksamhet i
förorterna.
Utvecklingen måste brytas. Hopplöshet och sysslolöshet måste vändas till framtidstro och
ökat deltagande. För det första måste vi använda våra gemensamma krafter på att ge unga
människor rätt till trygga jobb med goda arbetsvillkor. Var fjärde ung i Sverige går idag utan
arbete. Men istället för att investera i ungdomars framtid så sänker regeringen skatterna –
mest för de rika! – och drar ner på utbildningsplatser och arbetsmarknadsåtgärder.
För det andra måste vi göra stora satsningar på att upprusta och bygga nytt i storstädernas
ytterområden. Det är hög tid att sluta vända förorterna ryggen och istället ge upprättelse till
miljonprogrammens invånare. Alla har rätt till bra och värdiga bostäder med rimliga hyror
som vanligt folk har råd att betala. Det skapar man inte genom att låta bostadsområden
förfalla samtidigt som högern ser till att lyxrenovera och sälja ut allmännyttan.
För det tredje måste den kraft som finns hos unga bättre tas tillvara genom att satsa på
mötesplatser för ungas eget engagemang, kultur och fritid. Att satsa mer pengar på skolan är
nödvändigt för att ge alla unga rätt till en likvärdig utbildning och möjligheter att förverkliga
sina framtidsplaner.
Ett sammanhållet samhälle är en förutsättning för demokratins utveckling. En annan
förutsättning är att de demokratiskt valda har verktyg att påverka. För varje privatisering,
utförsäljning och avreglering minskar demokratins omfattning. Med vårdval som
marknadsanpassar sjukvården minskar rättvisan och vi riskerar att få efterfrågestyrd vård i
stället för behovsstyrd vård.
De senaste dagarna har media avslöjat att vårdföretag gör stora vinster i Sverige. De fem
största vårdbolagen gjorde en rörelsevinst på tre miljarder kronor förra året . Tre miljarder!
Det är mer än vad alla landsting i Sverige kommer att få med regeringens nya pengar för nästa
år.
Häromveckan rapporterades att ägaren till fyra privata förskolor i Årsta i Stockholm plockat
ut 3,2 miljoner kronor i vinst under ett år. I stället för mer personal eller lägre avgifter har vi
skattebetalare alltså tvingats bidra till privata ägares förmögenhet.
Programmet Skolfront lät två journalister ringa runt till friskolor och påstå att de hade ett barn
med funktionshinder som de ville ha plats för i friskolan. En av tio friskolor sa nej direkt utan
att ta reda på mer om barnets behov och fyra av tio var tveksamma. Detta nej till barn med
särskilda behov är en av förklaringarna till att friskolorna gör så bra vinst.
Och vinsterna i de stora utbildningsföretagen ökar för varje år. Skolor som saknar
gymnastiksal, bibliotek, skolgård, bra lokaler och som har gjort sig av med fastanställd
personal ger vinst till sina ägare.
Det är naturligtvis inte rimligt att våra skattepengar – som vi avsatt för att ge alla tillgång till
en bra vård, omsorg och utbildning – ska hamna i aktieägares fickor. Flera av vårdbolagen
har en vinstnivå som överstiger bankernas. Och vårdbolagens verksamhet finansieras nästan
helt av skattepengar.
Högeralliansen har inga invändningar mot att privata ägare plockar ut stora vinster av
skattebetalarnas pengar. Men vi måste kalla det för vad det är: Rofferi och ansvarslöst slöseri
med allmänna medel. Och dessutom innebär privatiseringarna att makten flyttar från
folkvalda i kommuner och landsting till aktieägare. Demokratin urholkas och det blir ännu
svårare att övertyga människor om möjligheten att förändra med politiskt arbete. Denna
utveckling är vi fast beslutna att bryta.
Så. Våra visioner finns där och de är gemensamma för oss. Vi vill upphäva skillnaderna
mellan kvinnor och män i makt, frihet och lön. Vi vill minska klasskillnaderna och
orättvisorna. Vi vill öka demokratin. Men det är inte alltid lätt att omsätta visioner i vardagen.
Ibland krockar visionerna och arbetet för att förverkliga dem med en verklighet som handlar
om helt andra frågor och ställer oss inför helt andra val än att genomföra vår politik. Då är det
viktigt att vi erkänner våra tillkortakommanden.
Vi har ibland tagit ansvar för nedskärningar. Vi har inte alltid förmått stå emot privatiseringar
och utförsäljningar. Till och med i riksdagen har vi varit med och fattat beslut om att sälja
Telia och avskaffa arvsskatten.
Ibland har vi iklätt oss arbetsgivarrollen vid strejker. Det har försvårat kampen för rättvisa
löner inom gemensam sektor. Och vi har inte alltid lyckats utveckla välfärden. Även när
vänsterpartiet varit med och styrt finns stora brister i omfattningen på och tillgången till
välfärd för alla.
Vi måste också erkänna att många anställda på skolor och äldreboenden tycker att de fått mer
inflytande över verksamheten när den privatiserats. Det är ett underkännande för den
gemensamma sektorn och den offentliga välfärden. Ibland har vi fastnat i ett improduktivt
försvar av offentliga verksamheter som skrikit efter förändring.
Slutsatsen av detta är att det måste märkas att vi är med och styr en kommun, ett landsting, ett
land. Vår uppgift är att utveckla demokrati, brukarinflytande och arbetsplatsdemokrati. Vi
måste alltid förstå att väljare som röstar på oss vill att vi ska påverka. Vi får aldrig reducera
oss själva till förvaltare av offentlig sektor. Det är vi som är förnyarna! Det är vi som
utvecklar verksamheter som fungerar bättre om vi driver dem tillsammans
Vi vet att försök inom vården visar på både ökad effektivitet och mer nöjda medarbetare när
personalen själva gör schemat. Vi vet att verkligt personalinflytande gör det möjligt att tidigt
få reda på vad som inte fungerar och göra något åt det. Kom ihåg att endast det bästa är gott
nog åt folket. Låt oss därför demokratisera den gemensamma sektorn och skapa rättvisa
villkor för alla.
Om vi är tydliga med våra tillkortakommanden är de ändå ingenting jämfört med borgarnas
totala fiasko. Jämfört med vad de sa i valrörelsen 2006 har de misslyckats kapitalt.
Reinfeldt lovade att minska utanförskapet och värna välfärdens kärna. Istället har vi fått
växande klyftor, stigande arbetslöshet och en nedmonterad välfärd. Klyftorna i samhället har
aldrig varit så stora sedan SCB började mäta dem på 70-talet. Och gapet mellan mäns och
kvinnors löner har ökat med 1000 kr i månaden under moderatledda regeringen.
De säger att de vill värna välfärdens kärna. Nå, låt oss granska effekterna av deras politik då:
Undersköterskor sägs upp. Tänder att tugga med anses inte höra till välfärdens kärna. Barn
med funktionshinder är inte välkomna i privata skolor. Hyresrätter har ombildats till
bostadsrätter i attraktiva områden, vilket förvärrat bostadsbristen bland dem med små
inkomster, framför allt bland ungdomar. Samtidigt har byggandet minskat drastiskt, trots en
omfattande bostadsbrist i många kommuner.
Allt färre får 80 procent av tidigare lön när de är sjuka eller arbetslösa. Men människors
möjlighet att försörja sig är väl inte välfärdens kärna, enligt regeringen. Genom borttagen
avdragsrätt för fackavgift – arbetsgivarna får naturligtvis dra av sina kostnader för
medlemskap i arbetsgivarorganisationer – och ökade kostnader för A-kassa har regeringen
bidragit till fackens medlemsflykt. Hotell- och restaurangfacket har till exempel tappat var
fjärde medlem och organiserar nu knappt varannan löntagare.
7 av 10 timmar som läggs ned på att vårda våra äldre utförs av anhöriga. Ofta är det döttrar
som tvingats bli mammor till sina mammor eller makor som tar hand om sina makar. I
högerns Sverige riskerar anhörigvård att bli ett tvång i stället för en möjlighet.
Sjuka människor behandlas som lögnare när de försöker hävda sin rätt till sjukersättning.
Anna Olsson är en av de starkare och modigare människor jag känner. Hon har långt gången
cancer och genomgår tunga och påfrestande behandlingar och naturligtvis har hon ingen
möjlighet att arbeta. Efter ett års sjukskrivning var hon tvungen att bevisa sin arbetsoförmåga.
Hon ifrågasattes och behandlades som en myglare i stället för att få stöd att överleva en dödlig
sjukdom. Och när hon väl tillerkändes fortsatt sjukersättning sänktes den så att hon fick ännu
mindre kvar i plånboken. Så straffas sjuka, så slår regeringen på dem som redan ligger. Det
ska vara slut med det när vi rödgröna vinner valet!
Samtidigt hotas kollektivavtalen efter EU-domstolens domar som inskränker konflikträtten.
Regeringen lyfter inte ett finger till försvar för en av våra grundläggande demokratiska
rättigheter.
I stället för att satsa på miljön vill regeringen bygga dyra vägar, nu senast den så kallade
förbifart Stockholm som kommer att leda till mer buller, trängsel och utsläpp samtidigt som
nödvändiga satsningar på kollektivtrafik försenas eller förhindras.
Kulturen blir allt mer marknadsanpassad. Avgifter på statliga museer återinfördes vilket ledde
till att de 19 statliga museerna tappade 1,4 miljoner besökare.
Och nu ökar statsskulden snabbt. De pengar regeringen nu lånar går i stor utsträckning till att
sänka skatter, allra mest för de redan rika. Samtidigt etableras massarbetslöshet i Sverige. Vi
kan nästa år ha 11 eller till och med 12 procents öppen arbetslöshet. Det är katastrofalt för
rättvisan och leder till ett gigantiskt utanförskap.
Om man jämför välfärden med ett äpple så säger Reinfeldt att han värnar välfärdens kärna och
ger oss äppelskruttet som blir kvar när privata företag har ätit upp fruktköttet.
Vi har högre ambitioner. Vi värnar hela välfärden – inte bara kärnan utan även idrott, fritid,
bostäder, gatuunderhåll, parker och kultur. Vi vill värna hela frukten. För meningen med vår
politik är inte bara att människor ska kunna överleva, vi ska leva också.
Högerns misslyckanden är våra viktigaste valfrågor. Det handlar om rättvisa, arbete åt alla
och utvecklad välfärd. Dessa frågor är djupt förankrade i den lokala politiken. Det är därför
inte fel att påstå att valet vinns i kommunerna. Men då måste vi förmå knyta samman det
lokala arbetet för rättvisa med vårt arbete på nationell nivå. Vi är samma parti. Den som röstar
på vänsterpartiet i riksdagsvalet ska känna att det är naturligt att också rösta på oss kommunalt
– och tvärtom.
För att lyckas med det måste vi visa att vi är värda människors förtroende. Vi kan inte tala vitt
och brett om rättvisa och sedan inte föregå med gott exempel som arbetsgivare när
avtalsrörelsen sätter igång för felbetalda kvinnor i gemensam sektor.
Arbetslösheten är vår tids gissel. Vi ska aldrig gå på de kortsiktiga resonemang som utgår från
att det spar pengar att säga upp människor som gör viktiga arbetsinsatser inom välfärden.
Välfärd ger jobb och jobb ger välfärd.
Vi ska inte bidra till privatiseringar, varken nationellt, regionalt eller lokalt. Privatiseringar
leder till att de områden vi tillsammans kan bestämma om minskar. Det går på tvärs mot vår
vision.
Därför vill vi använda skattepengarna till välfärd, inte till privata vinster. Därför vill vi bygga
ut den gemensamma välfärden. Därför vill vi utjämna skillnader mellan kvinnor och män,
mellan klasser, mellan regioner och mellan bostadsområden.
Vi ska vinna valet om ett år. Men om vi ska lyckas med det måste vi dra åt samma håll
nationellt och lokalt. Vi måste påminna oss om att vi är samma vänsterparti i riksdagen som i
Borås, i Stockholms läns landsting som i Haparanda.
För valet avgörs i städer och samhällen runt om i landet. Det är här vi kan visa vad vår politik
innebär i praktiken. Och det är du som lokal politiker som omsätter vår politik i verklighet.
Det är du som kan göra skillnad. Det är du som tillsammans med andra kan förändra världen.
Vi måste koppla ihop vår vision med vår politiska vardag. Våra förslag ska visa vilket
samhälle vi vill se, vi ska visa hur vi vill utveckla demokratin.
Förorterna brinner för att alltför många i dagens Sverige inte känner att de har någon chans i
livet. Bara lokalt förtroendevalda med förankring i det lokala samhället kan släcka de
bränderna.
Och för att få förutsättningar att bedriva en rödgrön politik i kommuner och landsting behöver
vi en rödgrön regering. Den förändringen kan vi bara uppnå om vi inser att vi har ett
gemensamt ansvar och gemensamma visioner som vi bara kan förverkliga tillsammans. Om
ett år går vi till val. Fram till dess gör vi allt för att övertyga fler, engagera fler och se till att
vårt rödgröna alternativ inte bara blir en angelägenhet för våra tre partier.
Och sedan, efter valet inleds förändringsarbetet på allvar. Då ska vi vara med och skapa ett
mer rättvist och solidariskt samhälle.

  1. Marit Sivenius skriver:

    Skulle vara roligt=nyttigt att läsa hur våra lokala V-partister tycker och tänker och hur de ser ut, yrken hobbies m m men tyvärr hittar jag inte ett dyft om dem!

  2. Marit Sivenius skriver:

    Förlåt mig, jag var så upprörd så jag glömde skriva att det gäller Haparanda. Valet närmar sig med stormsteg och jag vill faktiskt veta lite mer om folk som jag ev kommer att rösta på.

Skriv en kommentar