Rapport från Junilistan om EU-parlamentet: Socialdemokraterna och de borgerliga röstar lika i nio fall av tio. I EU är den svenska politikens huvudmotståndare eniga om det mesta. Det visar en sammanställning av EU-parlamentets 535 omröstningar som Junilistan gjort i en ny rapport. Socialdemokraternas Inger Segelström röstar till exempel som Gunnar Hökmark i 87 procent av fallen. Folkpartiets Olle Schmidt röstar med socialdemokraten Göran Färm till 90 procent. I 97 procent av alla EU-parlamentets slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter överens. Den politiska motsättning mellan höger och vänster, som skapar engagemang i den västerländska demokratin finns inte EU-parlamentet, skriver Junilistans ledare Sören Wibe, och partiets grundare Nils Lundgren, ledamot av EU-parlamentet.

  

Publicerat 2009-04-09 00:50

 

Det politiska etablissemanget vill bygga ett enat, slagkraftigt EU som talar med en röst på världsscenen. Därför är valen till EU-parlamentet en skrämmande historia ur demokratisk synpunkt.
 

I juni i år är det val igen, men det vet bara 8 procent av medborgarna i EU-länderna. 76 procent vet inte ens att det är EU-val i år och valdeltagandet har sjunkit kontinuerligt i varje val sedan 1979. I Slovakien röstade bara 17 procent i det senaste valet (2004) och över hälften av EU-medborgarna (54 procent) säger att de är ointresserade av årets val. Allt enligt EU:s egen statistikbyrå, Eurostat.
 

I Sverige var valdeltagandet 38 procent i det senaste EU-valet (2004), vilket var mindre än hälften av valdeltagandet i riksdagsvalet två år senare. Det låga valdeltagandet brukar förklaras med att avståndet mellan väljare och valda är stort. Få kan namnen på de svenska parlamentarikerna och EU-politiken är svåröverskådlig och fylld av obegripliga orwellianska akronymer som IPRED, CDM och GUSP.
 

Men det finns också en annan förklaring.
 

Det som ger liv och engagemang i västerländsk demokrati är politiska motsättningar och framför allt då spänningen mellan höger och vänster. Men i EU-parlamentet finns inte denna spänning. Parlamentet röstar normalt ja till alla förslag med närmast nordkoreanska majoriteter. Väljarna ser inga frontlinjer i EU-politiken. Vad är det då för mening att gå till valurnorna?
 

Sedan januari 2008 har Junilistans representanter i parlamentet begärt omröstning med namnupprop vid slutomröstningen i varje ärende. Detta gör det möjligt att i efterhand analysera hur partigrupperna och enskilda ledamöter ställt sig till de frågor som behandlats. Resultatet, som vi nu sammanställt i en rapport, är förkrossande för dem som hävdar att parlamentet är ett slagfält för strider mellan europeisk höger och vänster.
 

Totalt avgjordes 535 ärenden under 2008. Bara i 2 procent av dessa tio omröstningar stod det konservativa blocket klart mot det socialistiska. Inget av dessa tio hade någon större principiell betydelse. Nio av de tio var rena åsiktsyttranden, utan betydelse för lagstiftningen.
 

I ytterligare åtta fall var läget lite oklart (i ett fall beroende på att ingen av de 217 socialisterna fanns på plats!). Men även om dessa räknas med blir enigheten förkrossande. I 97 procent av alla slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter i stort sett överens! En sådan enighet är unik och saknar motsvarighet i andra demokratiskt valda parlament.
 

Inför EU-valet 2004 hävdade moderater och socialdemokrater att det är samma höger mot vänster där som i Sveriges riksdag. Därför skulle väljarna rösta höger eller vänster som vanligt för att påverka EU:s politik åt sitt håll.
 

Detta var ett vilseledande budskap. De svenska EU-parlamentarikerna från olika partier röstar även de i stor enighet. Socialdemokraterna och de borgerliga röstar lika i 9 fall av 10. Inger Segelström (S) röstar till exempel som Gunnar Hökmark (M) i 87 procent av fallen, Folkpartiets Olle Schmidt röstar till 90 procent likadant som Göran Färm (S) och Kristdemokraternas Anders Wijkman röstar till 91 procent likadant som Åsa Westlund (S). Skillnaderna mellan de båda blocken ryms inom den statistiska felmarginalen!
 

Och om man år efter år röstar likadant, tycker man rimligen likadant. Så är det också. Det gemensamma röstandet vilar på en intressegemenskap.
 

Både borgerliga och socialdemokrater är överens om att de politiska besluten i allt större omfattning skall flyttas från de nationella parlamenten till EU-parlamentet. I Sverige liksom i andra länder har Socialdemokraterna och de borgerliga i stor enighet röstat först för medlemskap och sedan successivt för alla de fördrag som driver på denna politiska maktkoncentration; Maastricht, Amsterdam, Nice och nu senast Lissabon. Det är denna politiska samsyn som manifesteras i det gemensamma röstmönstret.
I den svenska parlamentarikergruppen finns egentligen endast en märkbar skiljelinje i röstbeteendet. Den går mellan de EU-kritiska partierna och de EU-entusiastiska.
 

Junilistan röstar till exempel med majoriteten i ungefär 40 procent av alla fall. I 60 procent röstar vi mot, helt i enlighet med vårt mandat från våra väljare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en mindre markerad skillnad, men den är ändå tydlig. I huvudsak går frontlinjen mellan krav på mer överstatlighet och försvar av nationellt självbestämmande.
 

Den politiska debatten inför EU-parlamentsvalet borde sakligt sett handla om denna betydelsefulla skiljelinje: alltså vad som skall beslutas i EU och vad som skall beslutas nationellt. Men det gör den inte. I år som tidigare kommer huvudtemat i valrörelsen att vara "högern mot vänstern", Det Blå Europa mot det Röda. Men när valet är över kommer det stora samförståndet i parlamentsarbetet tillbaka.
 

Förra gången det var val, alltså 2004, stod tjänstedirektivet i centrum. Då hade socialisterna två gånger tidigare i parlamentet röstat för de huvudprinciper (den så kallade ursprungslandsprincipen) som skulle läggas till grund för det kommande lagförslaget. Men inför valet gjordes detta till det stora slagnumret mellan höger och vänster. Efter valet enades man om en kompromiss.

I år kommer det stora slaget säkerligen att gälla det så kallade Utstationeringsdirektivet. Socialdemokraterna vill här att kommissionen skall "öppna upp" detta, för att med en omskrivning få hjälp till en omprövning av Lavaldomen.
 

Man berättar inte att högern och vänstern redan röstat för detta i parlamentet och att kommissionen redan avslagit parlamentets begäran. Och framför allt undviker man att berätta att Socialdemokratin i samarbete med de borgerliga i stor enighet godkänt de fördrag som medfört att svensk arbetsrätt underordnas EU-rätten. Att EU över huvud kan lägga sig i utformningen av svensk arbetsrätt beror på att de borgerliga och Socialdemokraterna tidigare enats om detta.
 

Slaget pågår fram till valdagen. Men när dimmorna skingrats efter valet den 7 juni kommer allt att återgå till det gamla. Även under de kommande 5 åren kommer 97 procent av de framlagda förslagen i EU-parlamentet att besvaras med ett rungande Ja. Och i den kören kommer både de svenska moderaterna och de svenska socialdemokraterna att stämma in.

Sören Wibe
Nils Lundgren

·1

Uppdaterades: 20 apr 2009